Tre dudes. 24 timmar.

Här kommer en gammal klassiker. Låt mig berätta om kvällen då Katten träffade Strutsen och hur Räven gick bort. Alltså inte gick bort som i gick bort, utan bort....äsch ni kommer att förstå.

Fyra själar, en tanke. Öl ÄR godast. (Läs med BurgerKing-reklamrösten). Egentligen så var det nog bara tre själar som tänkte så. Katten har aldrig varit ett fan av malt, humle, jäst och vatten. Själv hävdar hon att hon visst gillar det. Det påståendet möts dock med viss skepsis av oss övriga. Vi ser ofta Katten med en cider i näven, men sällan med en öl. Om hon någon gång skulle ta en klunk öl är det för att få bort smaken av en shot och ölen råkade vara det närmaste i flytande form. Alternativt om någon har köpt en öl med roligt namn, snygg etikett eller cool kapsyl.

Först på plats, som för kvällen utgjordes av Orvars krog, och mycket punktlig var mr Grävling. Där åkte han på att sitta och föra ett lagom givande samtal med Crazy Cat Lady, ett av Orvars alla original. Snart dök hans vän Haren upp och delade bördan. Lite senare än utsatt tid men på mycket gott humör kommer Räven och Katten. Dessa två yrväder har värmt upp i rävlyan och pratat om Kattens äventyr med Bönsyrsan tidigare på dagen.

Gruppen är samlad, samtalet flyter på lika bra som ölen (och cidern) rinner ner. Plötsligt får Räven syn på en av de gamla rävarna som vi ofta ser på Orvars. Han sitter med ryggen emot oss
kanske två meter från vår kära Räv och hon kläcker ur sig, högt, "han bakom er"...resten av meningen hade låtit ungefär så här om hon hade pratat lägre..."är alltid här, och han är typ +35". I stället drunknade meningen i mummel då den äldre herren vänder sig om och stirrar på Räven. I det här läget levererar inte Räven. Hon hade lätt kunnat säga nåt i stil med, snygg kostym eller motsvarande. Det gör hon inte. Hon tittar rakt ner i bordet, ser jätteskyldig ut och önskar sig bort. Långt bort. Trots alla böner förblir hon kvar på Orvars.

De fyra vännerna fortsätter kvällen ut i natten och slår klackarna i taket. Eller egentligen i de vita bänkarna som står längs väggen på Värmlands. Och när jag säger "de" så menar jag Räven. Haren försvann hemåt tidigt. Katten och jag själv dansade, eller moonwalkade, lite mer diskret på det vanliga golvet. Efter diverse rundor i lokalerna, uppåt, neråt, fram och tillbaka är nu placeringen av karaktärerna ombytta. Grävlingen och Räven smygkikar från lämpligt avstånd när Katten lurar en, eller blir inlurad av en, Struts i fördärvet. Strutsen har förutom en vit mössa tre hårslingor som prydligt låg slickade vid tinning. Vi har än i dag inte har fått svar på den enda fråga vi har angående dem. Varför? Efter att ha utkämpat en hårt match i tungbrottning försvinner Katten och Strutsen upp en våning. Räven delar ut en tydlig order. "Stå kvar här, jag ska på toa!" Fine, tänkte Grävlingen och stod kvar, körde några månpromenader och njöt av livet. En stund senare kommer Katten tillbaka. Det som är märkligt är att Räven inte kommer tillbaka.

Var fan tog hon vägen? - är naturligtvis vår spontana reaktion. Svaret får vi efter att vi har letat igenom stället två gånger och hört av oss till Räven. Svaret utgör ett typexempel på hur man gör när man rävar. "Jag gick till Kalmar. Kom!" Återigen en gemensam tanke för Katten och Grävlingen - "Men vad fan! Dålig stil." Trots det kan vi ju inte lämna vår Räv ensam så vi beger oss också till Kalmar. Väl på plats ångrar vi oss inte en sekund. Det kan ha varit en av höstterminens roligaste kvällar. På Kalmar är det open mic och stämningen är på topp. Räven har slutit upp med sin vän Ekorren och hennes ekorrvän med extra mjuk och glansig svans. Innan eftertruppen ens har hunnit dit har Räven haft sönder, inte bara ett utan två glas. Rakt i famnen på Ekorrvännen.

Det som gör kvällen riktigt minnesvärd är den tyska utbytesstudenten som äntrar scenen strax efter att vi har kommit dit. Han är ett enda virrvarr av affischer, noter, pianospel och väldigt tysk engelska och allt detta i ett fasligt tempo. Han spelar en vild mix av Ace of Base och ABBA. Mellan låtarna säger han saker som "I neffer play ze piano" och "Zizz izz ze firzt time I play zizz zong". Hilarious! Nästa låt börjar och det spelar ingen roll hur mycket jag än försöker, jag kan aldrig sätta ord på hur roligt det var. Låten var nämligen ingen mindre än Scooter – Hyper, Hyper och för er som känner till den så förstår ni att den inte är anpassad att framföras med för mycket tysk accent trots sitt ursprung. Eller så är det precis det den är. Vad vet jag?

Här tar det roliga slut, nästan. Hela kvällen har Kattens telefon gått varm och textmeddelande från en viss Noshörning har trillat in. En kollega till Katten som det vore lite olämpligt att hamna i sänghalmen med, i alla fall vid detta tillfället. Våra sista ord till Katten blir - "Ligg inte med Noshörningen".
Pyttsan, tänkte Katten.