Räven om Grävlingen

I vår vänskapskrets är det tough love som gäller. Pallar du inte, platsar du inte. Är det några som tillsammans ska upp på guldpallen för käftslängande av bitska, och även ibland bittra, kommentarer så är det Räven och Katten. Då Katten sedan en tid tillbaka övergett grytet och begett sig till osäkert land så har jag känt ett stort ansvar att axla manteln själv. Detta betyder att ha det fulla ansvaret att uppfostra Grävlingen och det är något jag inte ens önskar min största fiende ( Scar) och det har inte alltid varit det lättaste när personen ifråga gärna slår dövörat till och höjer Roxette på Spotify. Men nu är det dags att visa var skåpet ska stå...

Låt inte mitt ungdomliga yttre lura er, sanningen är att jag har ett par fler år på nacken än Grävlingen och med ålder kan man ju också tro att ansvarskänslan växer fram men så är det lyckligtvis inte i det här fallet. Att Grävlingen då har gott om det kan ju ses som tursamt, tyvärr gäller detta endast i nyktert tillstånd. Efter ett par Staro på Orvars, alternativt Uplands, är allt som stavas ärlighet, ansvar och pålitlighet som bortblåst ur Grävlingens medvetande. För vissa vänskapsgäng skulle detta kunna vara förödande men eftersom vi inte arbetar så är detta en högst värderad egenskap och han förvandlas till en lurig och högst opålitlig Grävling som mer än gärna skickar ett par fyllemess, mular sina vänner, pratar innan han tänker och kör sin moonwalk på dansgolvet. Mycket underhållande!

Dagligen hör jag: "Vilken tur att Grävlingen har dig, Räven, som håller ett vakande öga", att detta kanske inte rikigt stämmer, och att "det vakande ögat" snarare hejar på dumheter spelar ju faktiskt inte så stor roll, vilket osökt för mig in på nästa punkt. En av Grävlingens absolut bästa egenskaper är att han accepterar, och kanske rentav diggar Rävens alla brister. Brister som gärna slänger ner mat på hans matta, äter upp allt hans godis och shotar hans sprit, som aldrig kommer i tid, endast preliminärbokar saker och ting ifall något roligare skulle dyka upp, kastar mobiler i gatan, cyklar in i ja det mesta som går att cykla in i (konserthus, kineser, broar...) och brister som råkar slå sönder saker, skickar pinsamma sms, får en kleptoådra och som alltid vill hålla tal på rim på fyllan.

Att Grävlingen alltid är på jakt efter sitt livs kärlek, men ständigt misslyckas, är något vi alla blivit varse om vid diverse tillfällen när det rabblas tjejnamn, sms och strul. Happy Pancake går ständigt varm på hans dator och än idag intalar han sig att han inte är beroende, något han bara kan lura sig själv. Bekräftelse-mäftelsche. Kanske borde man ge Grävlingen cred för att han är i kontakt med sina känslor och vågar visa sig berörd men åter igen; det är inte så vi arbetar. Han må ha ett känsligt yttre och ett starkt inre men resten av oss visar ett starkt yttre och ett vekligt inre. Det ska vara lika för alla.

Jag avslutar detta inlägg med en vers ur Grävlingens favoritlåt:

"Informer, ya'no say dadda me Snow me I'll go blame,
A licky Boom Boom Down,
Detective mon says a did a me Snow me stab somewhere down the lane,
A licky Boom Boom Down,
Informer, ya'no say dadda me Snow me I'll go blame,
A licky Boom Boom Down,
Detective mon says a did a me Snow me stab somewhere down the lane,
A licky Boom Boom Down"